Det är dags att förändra flyktingpolitiken – avgå Billström

Igår krävde liberala ungdomsförbundet att migrationsminister Tobias Billström ska avgå. Detta är mycket välkomnat, jag tycker att Billström sedan långt tillbaka förbrukat sitt förtroende som minister. Det har visats gång på gång hur inhuman den svenska flyktingpolitiken kan vara men framförallt är det pga. av den passivitet som präglat Billströms ministertid som jag tycker han bör avgå. När ensamkommande flyktingbarn skickas tillbaka till Malta eller Grekland eller när kristna irakier skickas tillbaka en minst sagt oviss framtid i Irak då rycker ministern mest på armarna och svarar: Tough luck, så ser lagarna ut.

Är det kanske inte dags då för Billström att ta sitt ansvar, att lyssna på Amnesty och FN, inse att den flyktingpolitik vi har är inhuman och förändra lagarna och svensk flyktingpolitik? Jag tycker vi gett Billström chansen och han har förbrukat, det är dags att han avgår.

 

 

De nya kulturradikalerna – om public service

Varje år får SVT, SR, UR, m.m. 6.69 miljarder(!) kr till sitt förfogande för att skapa TV och radio i allmänhetens nytta, det är c:a 18 miljoner per dag. Det finns TV och Radio som utbildar och granskar i allmänhetens nytta, det är det ingen tvekan om. Men man kan verkligen fråga sig om ”Ung och Bortskämd”, ”Vem vet mest”, ”På spåret”, ”Melodifestivalen” och andra lekprogram är i allmänhetens nytta. Är det kanske dags att ompröva public service uppdraget?

Det finns flera problem med hur vi i Sverige valt att utforma vår public service. Dels är det finansieringen, TV-avgiften eller licensen är en oproportionerlig skatt på TV-mottagare. Att TV-avgiften, till skillnad från andra skatter såsom moms eller inkomstskatt, inte är proportionerlig är ju ett problem i sig då den slår mot de allra fattigaste. 97 % av Sveriges befolkning har minst en TV-mottagare i sitt hem, en TV är alltså inget som bara välbärgade har. För någon som har det knapert ekonomiskt, må det vara en student eller en socialt utsatt person, är en TV-avgift på 2000kr om året ingen liten utgift. Att public service inte är finansierat via inkomstskatt är, av någon avlägsen anledning, heligt i Sverige. Jag tycker det är heldumt. Om 97 % av Sveriges befolkning ska, enligt lag, vara med och finansiera public service borde det finansieras via skatt.

Dagens statligt finansierade public service (som visst är statlig, riksdagen godkänner budgeten för public service uppdraget) är en kvarleva från gamla sossedagar då det bara fanns två TV-kanaler och där staten alltid var den som visste bäst. Public service sänds bara i SVT-kanalerna, men även andra kanaler skulle kunna få public service uppdrag om man öppnade upp det digitala tv-nätverket. Att andra kanaler kan sända public service ligger sannerligen i allmänhetens intresse.

Lekprogram och nöjesprogram är inte public service, det är inte i allmänhetens nytta och således bör de inte vara statligt finansierade. Programstöd snarare än kanalstöd bör förespråkas. Vi har statligt finansierad public service för att det inte finns en utbredd efterfrågan på public service, på lek- och nöjesprogram finns det dock en massiv efterfrågan, det finns ingen anledning varför vi ska finansiera det via skatt eller avgift.

Sanningen är att public service är lika heligt som systembolaget, kanske därför det är så viktigt att vi vågar diskutera det. För liberaler borde en reformerad public service vara en hörnsten i kulturpolitiken. Det är dags att public service gör skäl för sitt namn, eller vad tror ni?

 

Vad är det Fridolin vill?

Bilden från http://bengtbernstrom.blogspot.com/

Det hela börjar med en flört med svensk liberal idéhistoria och en hyllning till Karl Staaff. Gustav Fridolin, förmodligen kommande språkrör för miljöpartiet, skriver idag en stor debattartikel i DN om att Miljöpartiet ska bli det nya liberala partiet i den politiska mitten. Det börjar bli mer och mer tydligt: liberalismens trumf över socialism. Först var det Centerpartiet som gav upp gamla bondeföreställningar och blev liberalt, nu ska miljöpartiet försöka gå samma väg. Det är inget dåligt i sig att fler svenska partier strävar efter att vara liberala. Det är bra att fler inser liberalismens tyngd, hur den lyfter folk från fattigdom och garanterar människor deras grundläggande rättigheter. Liberalism som ideologi är överlägsen socialistiskt och konservativ tro på att staten är lösningen på alla problem.

Så visst är det trevligt att MP gör ett försök, men vad är det egentligen Gustav Fridolin vill? Bortsett från den liberala flörten och aspirationerna på att bli ett liberalt mittenparti är det i stort sett ”De rödgrönas” valmanifest han gör anspråk på i sin artikel. Det är satsningar istället för skattesänkningar, miljöomställning, gröna jobb, upprustning av miljonprogram, investeringar och åter investeringar (med andra ord skattehöjningar). Jag tycker det är märkligt och en aning bekymrande att ett miljöparti motsätter sig satsningar på kärnkraft som faktiskt på allvar skulle kunna göra något åt den globala uppvärmningen. Men det är än mer märkligt att ett parti som nu vill kalla sig liberalt motsätter sig skattesänkningar och jobbskatteavdrag.

Även om orden är fina och väl valda har Gustav Fridolin inte mycket att komma med politiskt, det är samma gamla miljöparti och jag ser ingen anledning varför jag som liberal ens skulle överväga att rösta på Miljöpartiet.

Trots att jag fortfarande ser Fridolin som en hederlig miljömupp har de andra liberal partierna all anledning att akta sig och ta Miljöpartiets utmaning på allvar. Folkpartiet och Centerpartiet måste släppa Reinfeldts hand och ta tag i sin integritetspolitik om man vill fortsätta kunna attrahera liberala väljare. En viktig poäng Fridolin har i sin artikel är behovet av en mer öppen partistruktur. Både Folkpartiet och Centerpartiet är inte längre några folkrörelsepartier, för att engagera människor och för att på lång sikt förändra sina partier behöver både C och FP en öppnare partistruktur där människor med olika erfarenheter kan engagera sig.

Förhoppningsvis kan den liberala idépolitiken bli mer vass när fler gör anspråk på den. Det är verkligen på tiden att Sveriges två liberala partier, Folkpartiet och Centerpartiet tar sig i kragen och kanske till och med… slår sig samman?

Vi kan bara hoppas.

Jag tänker inte försöka på mig någon analys av situationen i Tunisien, det är högst oklart vad som hänt och vad som kommer att ske. Vi kan egentligen bara vänta och hoppas. Klart är i alla fall att alla politiska fångar ska släppas, ett modigt beslut som jag och alla liberaler applåderar. Vi får se vad som händer nu, men här är lite utplock från arabiska tidningar, fler utplock finns här.

”What makes these unfolding events so serious is that, because of the closed nature of Tunisia’s repressive society, no one knows if the protests which have swept the streets are organized or spontaneous. We don’t know if this is going to end in the replacement of one dictatorship for another, if this is a true revolution riding the wave of popular discontent, or whether it will result in any real improvement. We don’t know if the inscrutable Tunisia of yesterday has emerged from its closed doors or whether it has only plunged deeper into the unknown depths, adding just one more tragedy to the endless tragedies of the Arab world.” Skriver Tariq al-Hameed i Al-Sharq Al-Awsat, en stor tidning i arabvärlden.

Man ska också ha i baktanke att det inte är första gången liknande revolutioner med liknande bakgrund äger rum. Algeriet upplevde en liknande revolution för 22 år sedan. Muhammed Ya’qouby skriver om detta i onlinetidningen Echorouk Online.

”Granted, Tunisia is lagging 23 years behind Algeria’s 1988 revolution, assuming of course that there is a single, uniform path to democracy… But Tunisia could become a shining model for the Arab world if it manages to avoid the pitfalls of its neighbour’s experience and take the right approach to democracy, avoiding the demagoguery and lack of foresight which marred out our political transition. The Algerians took to the streets in 1988 to demand lower prices, an end to corruption, and an end to discrimination. Twenty three years later, they are still seeking the same things.”

Som sagt, jag hoppas, hoppas att vägen framåt för Tunisien ska vara demokratisk och kunna stå som modell för resten av Arab-världen. Men som Churchill sade; Jag hoppas på det bästa, men förväntar mig det värsta.

 

De nya kulturradikalerna – avskaffa filmstödet.

Den tyska regissören Werner Fassbinder klarade sig utmärkt utan filmstöd, hans filmer hade ungefär samma budget som eftertexten i en amerikansk film.

Filmstödet är utan tvekan en av de mest planekonomiska inslagen i svensk kultur. Filmstödet finansierar tre fjärdedelar av svensk film och i princip alla stora svenska filmer får stöd av svenska filminstitutet. Det är väl till en början problematiskt att två tredjedelar av filmstödet går till storproduktioner. Filmstödet är alltså inte enbart något som finns för att stimulera nyskapande och innovation, dess främsta uppgift är att främja svensk storfilm, som enligt dem som förespråkar filmstödet aldrig skulle kunna produceras annars. Svensk film är helt enkelt, enligt förespråkarna, inte tillräckligt bra, den skulle exploateras och försvinna och amerikanarna skulle ta över om inte filmstödet fanns.

Och om det är något som vänstersympatisörer är rädda för så är det denna ”exploatering”, det gäller all politk. Det är uppenbart att fri handel, fri invandring och globalisering i allmänhet är den överlägset effektivaste fördelningspolitiken. Trots detta klänger vänstern kvar vid föreställningen att staten vet bäst. Samma föreställning dominerar svensk kultur, men tack och lov inte svensk ekonomi.

För även om vi i Sverige kommit fram till att frihet och liberalism är överlägset socialism är det fortfarande ett enormt inslag i svensk kulturpolitik. Och det är kanske inte så konstigt. Människor som sysslar med kultur tenderar att ha sina sympatier åt vänster, de vill så klart ha mer kontroll över kulturutbudet då de tror sig veta vilken kultur som är bra, filmstöd och kulturstöd över huvudtaget ger dom den makten. De anser att vi måste ha filmstöd, kulturstöd, konstnärslöner på grund av att det kapitalistiska systemet inte fungerar ihop med kultur. Men är det verkligen systemet det är fel på? Det marknadsekonomiska systemet funkar ju bra överallt annars, varför skulle det inte funka ihop med kultur? Jag tillhör dem som tror att människor utvecklar sig själva och sin omgivning om de är fria, det gäller även kultur. Men att skylla på det marknadsekonomiska systemet är felaktigt, det funkar alldeles utmärkt ihop med kultur, det är USA ett bevis på. Om det är några kultureliten ska skylla på så är det människorna, de som inte vill betala för ”finkultur”, det är dem som är marknaden, det är dem som är det marknadsekonomiska systemet.

Att det är sex konsulter på SFI som ska bestämma vilka filmer som ska produceras är inte bara elitistiskt utan också dåligt för svensk film och dess publik. Skulle det finnas en riktig marknad för svensk film är jag övertygad om att kvalitén skulle bli högre, manus bli bättre och skådespelar mer taggade. Men framförallt skulle människor i slutändan vara dem som bestämde vilka filmer som visas i biograferna, inte en liten utvald grupp.

Och ja, om man slopade filmstödet skulle kanske svenskarna bara vilja se amerikanska sitcoms, med ett slopat filmstöd är det svenskarna själva som bestämmer vad som ska visas. Men lika lite som jag tror att vi inte förlorar jobba på att flytta alla våra fabriker till Kina är jag lika övertygad om att det finns en enorm efterfrågan på bra svensk film och att den inte skulle försvinna bara för att ett statligt stöd gör det. Jag ser inte heller värdet i att försöka bevara något bara för att det är svenskt, det gäller båtvarv, fabriker, bilföretag och även kultur. Ekonomi och kultur utvecklas bäst när den är fri, det handlar bara om att våga.

Det är också en fråga om liberala rättigheter, precis som det är människor som styr utbud och efterfrågan på det ekonomiska planet borde människor också få bestämma vilka filmer de föredrar, vilka filmer de vill se. Det ska inte staten göra åt dem. Men det handlar också om kvalitén på kultur, svensk kultur är bra – men skulle kunna bli så mycket bättre om den var fri. I takt med att vi öppnar upp vårt land, i takt med att en alliansregering steg för steg ger oss mer frihet kanske vi också ska ta steget och öppna upp kulturen. Ett slopande av filmstödet vore ett stort steg mot mer liberalisering och bättre kultur. Det skulle också öppna upp för ett bra mycket större stöd till unga, innovativa filmskapare, de som verkligen behöver ekonomiskt stöd. I vägen för dessa ungdomar står en vänstervriden kulturelit, men varför skulle det stoppa oss?

Säg hej till de nya kulturradikalerna.

Tunisien en del av ett tragiskt mönster i arabvärlden.

Tunisien, en diktatur bland andra i Mellanöstern och arabvärlden, har den senaste veckan skakats av omfattande protester och uppror. Det hela började när en arbetslös student blev arresterad för att ha sålt frukt utan tillstånd, han fick sin fruktvagn konfiskerad och i desperation tog han livet av sig genom att sätta eld på sig själv. På ett liknande sätt tog en annan arbetslös student livet av sig genom att klättra upp i en elstolpe och ta i elledningen samtidigt som han skrek: ”No to misery, no to unemployment”. Detta har följts av våldsamma protester mot diktaturregimen i Tunisien och Amnesty uppger att c:a 20 personer mist livet i protesterna. Tunisiens officiella(statligt kontrollerade) nyhetsbyrå uppger åtta.

En del blir hoppfulla, kan detta vara slutet på diktaturregimen i Tunisien? Dikatorn Zine el Abdine Ben Ali har haft makten i landet sedan 1978 och mycket tyder på att han har svagt stöd internt i partiet. Befolkningens missnöje samt hans svaga position internt gör att det finns stor chans för förändring, frågan är bara åt vilket håll. Om han blir avsatt är det mer troligt att en ny diktator tar över än att en demokratisk ledare träder fram.

Mönstret har vi sett förut, när protester under 2010 tog vid i Egypten var tongångarna desamma som i Tunisien. Ledarna kallar de som protesterar för terrorister, islamister och extremister. Ledare i arabvärlden använder missnöjet i sina länder för att garantera sin egen makt. Genom att hålla extrema krafter levande i sina länder kan de enkelt säga till EU och USA: ”Kolla, dessa tar över om inte vi får ha makten”. Här har EU ett stort ansvar att förbise vilseledande politiska spel och stödja de demokratiska krafter som faktiskt finns i arabvärlden. För hittills har President Ben Ali framstått som en allierad till väst, det kan inte fortsätta, inte med 23st protesterandes liv på nacken.

Ett misslyckat utbildningssystem men framförallt avsaknaden av mänskliga rättigheter i flertalet arabländer har bäddat för en enorm arbetslöshet (44 % bland kvinnliga studenter i Tunisien). Siffrorna är snarlika i Egypten. Mänskliga rättigheter och individers frihet är bland de viktigaste grundstenarna för utveckling i Mellanöstern, detta slår b.la. AHDR rapporten fast. Det är först när stater kan garantera människor deras rättigheter och frihet som ekonomisk och social utveckling är möjlig. Dock finns en övertygelse i Mellanöstern (och även i Europa) att den liberala staten och den öppna demokratin inte fungerar i Mellanöstern. Frågar du mig är det inte sant, men demokrati tar lång tid, det är inte minst Sverige ett tydligt exempel på. Mellanöstern måste utveckla sina egna demokratier och detta kommer att ta tid, men bara för att det tar tid kan vi inte acceptera icke-demokratiska krafter och se dem som naturliga. Icke-demokratiska krafter måste motarbetas. Demokrati och frihet i Mellanöstern kommer inte att vara möjligt om inte EU ligger på och främjar demokratiska och liberala krafter och motarbetar deras motpoler.

Protesterna i Tunisien är det främsta beviset på att diktaturstyre är det enda som inte fungerar i Mellanöstern. Diktaturer, oavsett skepnad, leder alltid till misär. Men protesterna visar också att människors strävan efter egen lycka och frihet alltid är större än politikers makttörst. Om EU och USA slutar att flörta med diktaturer och istället börjar främja demokratiska och liberala krafter, samtidigt som dessa öppet fortsätter protestera och driva opinion i sina hemländer, då är förändring en möjlighet.

PS. En annan viktig grundsten för fred och demokrati i Mellanöstern är en lösning på Israel/Palestina konflikten, läs mitt andra inlägg här.

Update: Liknande protester pågår nu även i Algeriet och tre personer har omkommit där, info om detta hittar du här.

Vad tycker kommunpolitikerna om Centerliberalerna?

I min egen kommun, Täby, lyckades Folkpartiet kamma hem hela 28 % i kommunvalet, vilket gjorde Täby till en av de kommunerna där Folkpartiet gick allra bäst. Här är tongångarna helt annorlunda gentemot Folkpartiet på riksnivå. Istället för halvkris och ungdomsförbund som vill slå ihop partier talas här om en ”valsucce” och om möjligheter. Folkpartiet gick upp med ungefär 10 % i Täby och knuffade ner moderaterna som tidigare satt ensamma på tronen i kommunfullmäktige. Nu har istället Täby en borglig allians som hittills varit mycket bra för politiken i Täby.

De som vann valet åt Folkpartiet var självklart alla de som slet på sin fritid för Folkpartiet i Täby samt alla de som röstade på Fp, men det hade inte varit möjligt utan kommunalrådet Mats Hasselgrens. Mats lotsade in en hel Fp-förening på rätt spår och detta gav utslag. Jag bestämde mig för att ställa några frågor till Mats Hasselgren för att se hur han skulle se på en eventuell sammanslagning av Folkpartiet.

Filip – Hur ser du på en sammanslagning av Folkpartiet och Centerpartiet?
Mats – [Jag] tror inte det är meningsfullt. Två mindre partier blir inte ett stort parti per automatik. Väljarna och medlemmarna får med tiden avgöra hur partiernas utveckling blir. Sammanslagningsönskningar måste, för att lyckas, alltid på fullaste allvar drivas på bred front underifrån, annars är det dömt att haverera. Om två delar med olika svagheter och starka sidor förenas finns inga garantier för att resultatet blir något ännu starkare. Brutalt uttryckt – en förenings av två rejält förkylda människor ger inte en frisk person.

Filip – Vilka problem skulle kunna uppstå?
Mats – Då vi inte ser en sammanslagning som meningsfull eller möjligt är det onödigt att fördjupa sig i den frågan.

Filip - Skulle ett sådant samarbete göra Sverige mer liberalt?
Mats -Varför det? Det beror på vilken politik som förs och hur väljarna röstar.

Filip – Hur skulle du se på att dela makten i din kommun med centerpartiet?
Mats – Det gör vi redan. Fp har 18 mandat och C tre. I Täby är det nu fyra partier som samarbetar. Samarbete i alla former på längen och tvären är både bra och önskvärt. Men vi tror på mångfald, många partier och större dynamik i det politiska livet – inte färre partier.

Filip – Uppskattningsvis kallar 27 % av Sverige befolkning sig själva för liberaler, men endast 7 % röstar på Folkpartiet?
Mats – Håller med om att FP borde vara ett större parti. Att alltid se sig själva som ett litet parti under eller bredvid alla andra är en del av dåligt självförtroende och bristfällig management. I Täby är inte FP ett litet parti.

Mats, klok som en uggla, pekar på många av de problem jag pekade på mitt tidigare inlägg – det största problemet är inte att komma överens om politiken, där samarbetar vi redan, det är det organisatoriska som är det stora problemet. Jag är fortfarande långsiktigt positiv till en sammanslagning då det för mig är onödigt att det ska finnas två likadana partier i Sverige som tycker samma sak. Men bara för att man slår ihop C och Fp betyder inte detta att 27 % av Sveriges befolkning skulle rösta på ”centerliberalerna”, det vore naivt att tro det.

Men föreställ er detta: Folkpartiet går uppåt i nästa val, runt 8-9 % och Centerpartiet åker ur riksdagen, vad händer då? Eller vad händer om det blir tvärtom? Är det först då vi kommer att börja diskutera denna fråga på allvar, när väljarna sagt sitt?

Jag tror att det alltid är bra att ligga i framkant, att diskutera och spekulera, för frågan är om vi i längden kan undvika en sammanslagning av Folkpartiet och Centerpartiet?

 

En lösning ett måste för liberal reform i Mellanöstern.

 

I The Economists senaste nummer finner du en utmärkt artikel angående den pågående Israel/Palestina konflikten. Som många säkert vet är en lösning av denna konflikt den enskilt viktigaste frågan för en stabiliserad Mellanöstern region. Hizbollah och Hamas har under de senaste åren återhämtat sig och speciellt Hizbollah sitter på en enorm arsenal vapen som närsomhelst kan avfyras mot civila städer i Israel. Ett nytt krig 2011 är inte omöjligt. Därför borde det ligga i Israels intresse att få en lösning på konflikten. En Palestinsk stat med 1967s gränser (med vissa naturliga förändringar) skulle sannolikt få flera länder i Arabvärlden att acceptera Israel som stat. Om inte annat skulle det göra det svårare för länder att inte acceptera Israel som stat. Men diplomatin och medlingen i Mellanöstern är infekterad och står för tillfället still. Det är olyckligt.

För en lösning på Israel/Palestina konflikten skulle innebära så mycket mer än bara fred. Det skulle göra det politiska arbetet för liberala och demokratiska oppositioner i Mellanöstern bra mycket enklare. Som liberal i Mellanöstern blir du ofta avfärdad som ”Israelkramare”. Det mest använda politiska argumentet mot liberal opposition i Mellanöstern är att det skulle vilja förvandla sitt land till ett nytt Israel. Och sanning är, det är precis vad de vill, för Israel fortsätter att vara regionens enda demokrati. Men på grund av Israels aktioner och det utbredda hat som finns mot landet i regionen fortsätter ordet ”Västerländsk demokrati” att vara lika infekterat som ordet är i Ryssland. De som styr diktaturer i Arabvärlden anser, likt Ryssland, att västerländsk demokrati helt enkelt inte funkar i deras länder.

Det gör det inte lättare när de extrema islamistiska aktörer som finns i Mellanöstern spelar samma spel som de diktatorer som styr länderna. Diktatorerna i t.ex. Egypten utnyttjar ofta de extrema islamister i landet genom att få dem att framstå som starka, därtill påstår de att extremisterna har utbrett folkligt stöd (något som inte stämmer). Diktatorerna budskap till Väst är hela tiden: ”Titta vad som händer om vi försvinner från makten, då tar Islamisterna över”. Detta är extra olyckligt när det som EUs stora länder (Frankrike, Storbritannien, Tyskland) fruktar allra mest är islamism. Detta ger minimalt spelrum åt den lilla liberala opposition som finns i t.ex. Egypten.

Mellanöstern är långt ifrån fritt. Det är bara att läsa vilken AHDR rapport(Arab human developement report) som helst för att konstatera detta. Men för att Mellanöstern ska kunna bli en friare och mer liberal region behövs en lösning på Israel/Palestina konflikten. En lösning skulle kunna innebära handel, tillväxt och mänskliga rättigheter i Mellanöstern och på lång sikt en demokratisk och blomstrande region.

Med andra ord: Det är dags för Mr.Obama och Israel att få foten ur arslet och bilda två stater – Israel och Palestina. Det är ett måste för liberal reform i Mellanöstern.

Är Centerliberalerna bara en våt dröm?

Det senaste temat i Liberal Debatt är en rad argument varför man borde slå ihop partierna Folkpartiet Liberalerna och Centerpartiet och det är riktigt bra läsning! Det finns flera argument, de flesta hittar ni i nya numret av LD. Det som lyfts som positivt är att politiken i ett nytt parti skulle bli idérikare, modigare och mer liberal. Det största problemet som lyfts fram är kulturkrocken partistrukturerna emellan. För mig är det dock en av de största anledningarna till varför C och FP borde slås samman.

Vi har under hösten sett hur förödande och tråkig en sluten partistruktur är. Exempel? Socialdemokraterna. Det absolut centrala för en engagerad medlemskår i ett nytt liberalt parti, tror jag, skulle vara att ha öppna val där medlemmarna själva väljer sin partiledning i en öppen och debattrik process. När enskilda medlemmar får större förtroende och mer att säga till om är jag övertyga om att engagemanget växer.

Och det är kanske här problemen tar vid. De allra flesta som sitter valda i Folkpartiet respektive Centerpartiet är vana vid slutna processer, fula knep och politiskt spel. Kanske är det därför det absolut största motståndet mot en sammanslagning finns bland valda politiker. Journalister, utomstående, ungdomsförbund och andra tyckare ser väldigt positivt på idén men vad tycker egentligen politikerna ute i landet?

Men den största anledningen för en sammanslagning är politisk. Politiskt skulle en sammanslagning gynna både C och FP, det skulle öppna upp för en mer konsekvent liberal politik där C och FP slipper nischa sig i enskilda frågor för att överleva utan istället står upp för en bred liberal politik, på alla områden. Detta är något som inte bara efterfrågas internt utan det är en fråga som tyckare i hela Sverige tryckt på väldigt länge.

Centerpartiet och Folkpartiet skulle vinna politiskt på detta, det är jag övertygad om. Men makten skulle behöva delas och makt korrumperar, har man väl fått den vill man inte bli av med den och där finns ett stort problem. Min förhoppning är att fåfänga politiker kan komma överens om att en sammanslagning inte nödvändighetsvis gynnar deras politiska karriär men skulle vara ovärderlig för ett liberalare Sverige. Men fram till dess är nog tanken om ett ensamt, starkt, liberalt parti inget annat än en våt dröm.

Fler på samma spår: Kloka Bawar Ismail, Adam Cwejman, Bertil Ohlin-institutets valanalys, Andreas Froby,

Ännu mer kloka ord av Mario Vargas Llosa

”Jag avskyr alla former av nationalism, en provinsiell, kortsynt och exklusiv ideologi – eller snarare religion – som begränsar den intellektuella horisonten och när etniska och rasistiska fördomar vid sin barm, för den upphöjer en slumpmässig omständighet som ens födelseort till sitt högsta värde och ett moraliskt och ontologiskt privilegium. Vid sidan av religionen har nationalismen givit upphov till de värsta blodbaden i historien, som de båda världskrigen och det slaktande som pågår i Mellanöstern. Mer än någonting annat har nationalismen bidragit till att Latinamerika har balkaniserats, förblött i meningslösa strider och tvister och slösat astronomiska summor på att köpa vapen i stället för att bygga skolor, bibliotek och sjukhus.”

Vackert!