En död Gaddafi är sämre än en levande

Nyhetsflödet domineras i skrivande stund av de obekräftade uppgifterna att Muammar al-Gaddafi har tillfångatagits, skadats och kan ha avlidit. Att Gaddafi tillslut skulle hittas och tillfångatas, död eller levande var det få som egentligen tvivlade.

Frågorna kvarstår under vilka omständigheter Gaddafi fångats och skadats. Det finns så klart en risk att han dött som en martyr, in i det sista. Gaddafi har inte synts på månader även om de flesta misstänkt att han hållit hus i Sirtre. För motståndarna mot demokrati i Libyen  är förmodligen Gaddafi mer värd död än levande. Det enda rätta för Gaddafi hade varit domstolen i Haag.

Detta ska föreställa en bild av Gaddafi:

Åtal och hämnd är inte rätt väg mot demokrati för Egypten

I skuggan av konflikten i Libyen har val hållits i Egypten. Valet handlade om huruvida man skulle ha parlamentsval redan i höst eller inte. Ja-sidan vann en överlägsen seger – ett enormt bakslag mot de demokratiska krafter som finns i landet. De som tjänar på att valen hålls i september är de politiska organisationer som har en fungerande organisation och struktur, och det finns egentligen bara två sådana i Egypten: det före detta regeringspartiet NDP och Muslimska Brödraskapet. De demokrater och liberaler som finns i landet bildar nya partier varje dag och kommer inte hinna organisera och mobilisera sig fram tills valen i september.

Därtill ligger fokusen i de senaste protesterna inte på att landet går längre och längre bort från de små demokratiska framsteg som togs direkt efter revolutionen. Huvudmålet för de senaste demonstrationerna, b.la. på Tahrir-torget där människor blivit skjutna, har varit desamma som förut: Hosni Mubarak. Bara att nu handlar det inte om att han ska avgå utan att han ska åtalas för sina trettio år vid makten.

En framgångsrik revolution, som den i Egypten, följs av en kort tid då demokrater har en möjlighet att finna djupt stöd för en liberal, sekulär och demokratisk konstitution. Om post-revolutionära ledare drar nytta av den korta tiden kan en sådan konstitution forma villkoren för den politiska utvecklingen en lång tid framåt. Egypten såg till en början ut att gå den vägen då man tillsatte en arbetsgrupp för att skriva en övergångsperiodskonstitution, denna arbetsgrupps arbete undermineras i allra högsta grad av de tidigare valen i september.

Samtidigt karaktäriseras denna post-revolutionära tid ofta av krav på rättvisa gentemot de som tidigare styrt landet, något som är olyckligt. Fokus bör inte – i en så pass instabil politisk situation som Egypten befinner sig i – ligga på att åtala och straffa de som tidigare styrt landet. Engagemanget bör kanaliseras för att snabbt sjösätta en liberal och demokratisk konstitution. Vikten av att ha en stark, transparent och demokratisk konstitution kan inte understrykas nog.

För Egyptens bästa bör man hålla tillbaka kraven på att åtala t.ex. Mubarak. När en demokratisk konstitution har sjösatts kommer det finnas möjligheter för att straffa dem som begått brott.

Detta mönster är inte nytt och Egypten kan lära av flera andra länder som genomgått denna demokratiprocess, inte minst [väst] Tyskland hantering av de brott Nazister begick under Hitler.

När jag besökte Egypten i förra veckan talade jag med många smarta och idérika unga politiker och aktivister, och även om fokus på långsiktig demokrati var stor i just denna grupp kunde man känna ett tydligt begär på hämnd gentmot Mubarak och hans totalitärregim som styrt landet i 30 år. Det var givande att diskutera just detta och mitt råd till dem var just det detta inlägg handlat om: all fokus bör ligga på att skapa en liberal konstitution och ett demokratiskt land, bestraffningar kan man ta senare.

Återstår att se om budskapet gick fram.

Kultur, pengar är inte allt!

I dag skriver Adam Cwejman ett utmärkt inlägg i sin blogg där han bemöter några unga socialdemokraters utspel på politikerbloggen. Den socialdemokratiska politiken går ut på att staten ska göra och finansiera så mycket som möjligt, det lyser inte minst igenom i de unga sossarnas artikel.

Men är det verkligen så att bara för att man sätter av mer pengar så blir allt automatiskt bättre? Nej, så klart inte. Detta har aldrig gått in i en socialdemokratisk skalle och kommer förmodligen inte göra det.

Jag tänkte rikta in mig på ett speciellt ämne som ligger mig varmt om hjärtat: kultur. I nya socialdemokratiska ledarens, Håkan Juholts, tal förkastade han regeringens nuvarande satsningar på att försöka få in fler privata aktörer i kultursektorn. ”Kultur ska inte vara en köp och sälj marknad” eller något sådant stod han och babblade om. Men vad är egentligen en ”köp och sälj marknad”? Är det när människor vill ha något och så skapar andra människor det? Ja, typ? Och varför är det dåligt för kulturen att det finns ett utbud och efterfrågan?

Pengar är inte allt. Det finns massa exempel på kultur som klarar sig utmärkt utan statligt stöd men för den delen inte har speciellt mycket pengar. Musikindustrin är ett bra exempel, skivbolag försvinner och band går back på att spela in skivor. Läs gärna den här artikel av indiebandet Arcade Fire för ett levande exempel. Men bara för att det försvunnit enorma summor från musikindustrin de senaste 30 åren, betyder det att musiken blir sämre och att aktörerna blir fler? Näe, viljan att yttra sig genom kultur överlever alla budgetunderskott.

En rik kultur är inte beroende av mer pengar, den är beroende av kreativa och duktiga människor som vill och som vågar. Men då måste det finnas något att vinna – och förlora.

Ny attitydundersökning visar på förändring i Egypten

Det har varit mycket prat om Libyen på sistone, och det är bra det: utvecklingen går inte åt rätt håll och väntar det internationella samfundet med att ingripa kommer fler liv att förloras och ju längre tid det diplomatiska käbblet pågår desto längre går Libyen bort från demokratisk och fredlig förändring. Vi kan väl vara ärliga; ett militärt och humanitärt ingripande krävs i Libyen och Sverige bör delta i det. Liberala ungdomsförbundet berättar varför.

Samtidigt, i samma del av världen har livet i Egypten och Tunisien lugnat ner sig. Frågan är vad som kommer att hända nu? Vad kommer militären göra med makten i Egypten? Kommer Tunisien att bli den första demokratiska staten i Nordafrika? Det finns ingen bra spåkula, men blandade nyheter kommer från framför allt Egypten: militären som nu styr helt och hållet i Egypten tar inte de viktiga steg som krävs mot demokrati, de visar snarare på en tillbakagång.

Men en gnutta hopp finns i Egypten. Jag la för inte så länge sen upp ett inlägg där jag poängterade de radikala attityder som finns i Egypten. Nu har jag lyckats få tag på en ny attitydundersökning som gjordes i februari. Förvisso gjordes undersökningen endast med c:a 400 personer så det är väl tvivelaktigt om den är statistisk säkerställd.

Hur som haver, den visar ändå på förändring i attityd inte minst gentemot det muslimska brödraskapet och islamistiska attityder. Vad den kanske allra tydligast visar är att upproret i Egypten inte var religiöst betingat. Arbetslöshet, korruption och ekonomisk ofrihet är den överlägset största orsaken till upproret i Egypten med 30-40%. Att den egyptiska staten inte är muslimsk nog anser endast 7 % vara anledningen till att upproret ägde rum.

Föga förvånande får Muhammed El-Baradei inget stöd som presidentkandidat. Jag undrar varför väst i början såg honom som en kandidat till presidentposten? T.o.m. Mubarak själv får större stöd än El-Baradei.

Därtill är det fler (37 %) som anser att Egypten bör behålla sitt fredsavtal med Israel än de som är emot (22%).

I undersökning är dock ”Don’t know” en stor del av svaren. Det kanske säger mer än undersökning i sig? Det är som sagt svårt att förutse vad som kommer att hända i Egypten och resten av Mellanöstern. Det enklaste är kanske att svara ”I don’t know”.

Vad är demokrati för Egyptierna?

Förändring, demokrati och frihet. Alla skrek det på Tahrir-torget i Kario och i städer runt om i Egypten. Demonstranterna fick sin vilja igenom, Mubarak avgick och små steg tas nu mot demokrati i landet. Väldigt små steg. För i princip är det inte så mycket som hänt, militären är fortfarande de som sitter vid makten och vi vet inte vad de vill. Är det så säkert att militären vill ersätta den maktstruktur de styrt landet genom de senaste 60 åren? Trots de många frågetecken som finns är är alla fyllda av förhoppningar och övertygade om att utvecklingen endast kan gå framåt. Vad kan gå fel, det är ju demokrati?

Demokrati är grundstenen för stabilitet. Sverige är ett väldigt stabilt land och ett väldigt demokratiskt land. Men vad menar vi med demokrati? Framför allt: vad menar egyptier med demokrati?

För vissa är demokrati helt enkelt när folket får rösta och när majoriteten styr. I den typen av demokrati finns inget som garanterar skydd för minoriteter eller människors rättigheter. När vänstern försvarar Hamas (eller snarare förkastar Israel) tar man ofta upp parlamentsvalet 2006 i Palestina: ”Hamas vann valet, folket röstade på dem, det var ju demokratiskt!”. Men är det demokrati?

För andra är demokrati när ett val hålls första och sista gången samtidigt. I ingas ögon förutom deras ledares egna är dessa länder demokratier, men de har hållit val, så de kan säga att de är det. Dessa ”demokratiska” despoter dominerar i Mellanöstern och har länge gjort det. Som sanna despoter är de övertygade om att de vet bäst för sitt folk. För dem betyder demokrati styre för folket inte av folket.

Demokrati är ett väldigt brett och löst ord, kanske är det därför det är så välanvänt. Ungefär 59 %, en ganska omfattande majoritet av det egyptiska folket, uppger att de stödjer demokrati. Men åter igen: vad menas med demokrati? När vi säger demokrati tänker de flesta på mer än bara rättvisa val. Vi tänker på yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet med mera. I Egypten är det onekligen så att det finns ett brett stöd för sharia-lagar kombinerat med ”västerländsk” demokrati. Är det demokrati? Därtill finns en stor intolerans och en omfattande anti-semitism. Egyptier är förvirrande i frågan om demokrati och det är väldigt viktigt att vi inte ignorerar denna förvirring och på lång sikt jobbar för demokratiska institutioner, rättigheter och friheter i landet. Att bara se till att det hålls demokratiska val och sedan låta Mellanöstern reda ut allting själva kommer inte att leda till demokrati, de behöver stöd.

När jag satt uppe på natten och följde demonstrationerna i Tunisien och Egypten via CNN och Al-Jazeera, såg Mubarak tala och såg folket jubla, då var det som att jag var med i protesterna. Men det enda jag såg var det som TV visade. Vi får ofta en skev bild om att historien har en början, en mitt och ett slut när det i själva verket är så att alla vägar mot demokrati är snåriga, guppiga och långa. Jag kanske målar upp en pessimistisk bild över Egypten, men om vi framgångsrikt och långsiktigt vill jobba för demokrati i Mellanöstern måste vi våga vara ärliga. Demokrati tog lång tid för Sverige, det tog lång tid för Storbritannien, för Frankrike, för Sydkorea, för Chile. Mellanöstern är verkligen inget undantag, det kommer att ta tiotals år.

Eller?

Fråga: Vad är demokrati? Svara gärna!

Det har varit lite dålig uppdatering här på bloggen, jag ber om ursäkt för det. Men mitt stora politiska intresse finns i Mellanöstern och för den som missat händer det väldigt mycket där nere. Jag talar med Egyptiska liberaler och läser en hel del om situationen.

Därtill håller mina studier just nu ett väldigt högt tempo och på kursplanen står bland annat Mellanöstern Modern Historia där vi läser om de flesta länderna i området. Väldigt intressant.

Jag tänkte återkomma med ett längre inlägg på måndag. Just nu sitter jag och läser lite attitydundersökningar som gjorts i Egypten under 2010. Väldigt spännande. Till er lämnar jag en fråga som ni gärna får svara på.

Vad är demokrati?

Det går inte att förutspå vilken väg Egypten kommer att gå.

I höstas tog LUFs internationella utskott kontakt med egyptiska liberaler för att starta upp ett samarbete. Samtidigt började jag plugga arabiska och Mellanösternstudier. Givet den information som finns om Egypten borde man kunna förutspå hur framtiden kommer att se ut för landet, något alla ledarskribenter försökt sig på. Men i detta ögonblick är det i princip omöjligt att säga vilken väg Egypten kommer att gå. Militären har alltid haft mest makt, faktum är att det är dem som är regimen. Detta lyckas många västerländska medier missa, inte minst svenska. Men kom igen, den egyptiska regeringen består i princip endast av militärledare.

Jag är inte allt för optimistisk, men hoppfull. Det enda vi kan göra nu är att följa den politiska utvecklingen och hålla tummarna för demokrati och frihet åt det egyptiska folket.

Vad säger de Egyptiska liberalerna?

Utvecklingen i Mellanöstern och speciellt i Egypten och Tunisien men även Jordanien, är väldigt intressant – speciellt för mig som pluggar Arabiska och Mellanösternstudier. Nästa vecka ska vi gå igenom Egyptens moderna historia och det blir väldigt spännande.

Sociala medier är en del av det som fällt regimerna i Mellanöstern. Hemsidor och sociala hemsidor erbjuder ett enormt utbud av information och är man inte något vidare insatt kan det vara svårt att sålla. Jag är verkligen ingen expert på Mellanöstern, men väldigt intresserad. Jag har därtill kontakt med liberaler nere i Egypten. Jag mailade min kollega Amr Bargisi: en av företrädarna för Egyptian Union of Liberal Youth, EULY, för att få deras bild av vad som händer där nere.

Värt att notera är att för liberaler i Egypten är inte Hosni Mubaraks avgång det primära kravet, inte heller att så snart som möjligt ha demokratiska val. Varför? Det finns en rad anledningar varför, läs gärna här, här och här innan ni kommer med invändningar.

Men den främsta anledningen är den långsiktighet som präglar liberalerna. De vet om att demokrati tar tid. Demokrati är ett så pass abstrakt begrepp i Mellanöstern att alla vill ha det men få vet vilka uppoffringar det innebär. Att Hosni Mubarak avgår är inte en lösning i sig. Det viktiga är inte att så snart som möjligt ha demokratiska val, det leder inte alls alltid till demokrati, det är . Det viktiga är att bygga demokratiska institutioner och det vet liberalerna om och att bygga dessa institutioner är inte alls lika spännande som att demonstrera.

Det kan framstå, för den som inte är insatt, att liberalerna ställer sig på Mubaraks sida, vilket självklart inte är sant. Dessa liberaler har kämpat för frihet och har förtryckts i flera år. Till skillnad från Muslimska Brödraskap har det varit väldigt lite tolerans gentemot liberal opposition. För att läsa mer om liberaler i Mellanöstern kan du läsa här.

Det är en pessimistisk, realistisk men rationell syn som präglar liberaler i Egypten. Men förändring tar tid och demokrati ännu längre.

Små steg mot en fri kultur. Vad har Nozick med det att göra?

Konstgalleriet Rostrum i Malmö är ett bra exempel på vad idéella ungdomar kan åstadkomma i kulturlivet.

Robert Nozicks mest kända verk är ”Anarki, Stat och Utopi”, en bok där han argumenterar för en minimal nattväktarstat. Jag är ingen anhängare av nattväktarstaten, men det gör inte boken mindre intressant. Ett av Nozicks mindre kända verk men som finns att köpa med svensk översättning är ”Vad har intellektuella emot kapitalism?”. I den boken utgår Nozick från att en majoritet av samhällets intellektuella, dvs.  journalister, skribenter, författare, skådespelare osv. har sina sympatier åt vänster. I svenskt sammanhang är det svårt att veta vilka Nozick anser vara intellektuella, och när är man egentligen ”vänster” i Sverige? I vilket fall, enligt Nozick är det självklart att intellektuella föredrar socialism före kapitalism då intellektuella, enligt Nozick, tror sig veta vad som är bra journalistisk, böcker, kultur, konst and so on. Socialism erbjuder ”intellektuella” en plattform att bestämma över kultur och opinionsbildning som kapitalism inte gör, där bestämmer nämligen människor själva, det är dem som är marknaden och står för efterfrågan.

Stämmer detta? Jag vet inte, kanske i New York (där bodde i Nozick). Men det vore ganska fördomsfullt (kanske framför allt anti-intellektuellt) att påstå att alla intellektuella i Sverige har sina sympatier åt vänster. Bara det faktum att Sveriges två största morgontidningar är borgliga motbevisar det.

För mig är det i kulturlivet vi hittar de tydliga sympatierna åt vänster. Jag var själv och såg ”Djungelboken” på statsteatern i veckan, där var det fria folkets ledare en kubansk cigarrökande hippie med basker med en röd stjärna på som ledde det rättvisa djungelsamhället tills han blev störtad av en varg iklädd folkdräkt (Jimmie Åkesson). Det är nog inte så konstigt att kulturlivet har sina sympatier åt vänster. Kaj Schueler skrev igår en intressant kolumn i SVD kultur där han förklarade varför relationen mellan vänsterpolitiker och kultur är så stark.

Men nu när vi äntligen har en stabil borglig regering för första gången på väldigt länge kanske det är dags att öppna upp kulturen och dess relation gentemot kapitalister och den riktiga marknaden. I höstas lanserades nämligen ”Rådet för kreativa och kulturella näringar”. Tanken är att man tillsammans med svenskt näringsliv ska hitta kultur som går med vinst. Detta tror jag är en nyckel i att få kulturen bättre förankrad bland vanliga människor och inte bara med en utvald kulturelit. Politiken ska inte styra kulturen och det är därför utomordentligt bra att ledamöterna i det nya rådet kommer från kultur och näringslivet och inte från politiska partier. Svensk kultur har allt för länge infekterats av politiker med pekpinnar.

Målet på lång sikt bör vara att ha en fri kultur utan statlig inblandning, för utan statlig inblandning finns det bara efterfrågans pekpinnar. Det finns inga bra argument varför kultur inte skulle kunna styras av utbud och efterfrågan. Det brukar låta så här: ”NEJ! Då kommer ALL smal och icke-komersiell kultur att försvinna, kapitalismen kommer att krossa den!!!”. Det är lika absurt att säga så som om att alla våra jobb skulle försvinna bara för att vi bygger fabrikerna i Taiwan. Det som enligt mig bör finansieras gemensamt är satsningar på kultur för ungdomar, där alla får en chans att engagera sig i kultur, ungdomsteater, musik osv.

Målet om en helt fri kultur må vara orealistiskt men är ändå ideologiskt viktigt, speciellt för liberala och borgliga politiker (uppenbar känga till Folkpartiet i Stockholm). Fri kultur är den bästa då den kan gynna alla intressen, stora som små.

 

Aftonbladets kollektivism är skrämmande.

Aftonbladets kultursida har gjort tappra försök att analysera situationen i Mellanöstern. Det bjuds på klassiska marxistiska historieanalyser där klasser står mot klasser. ”/../ arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella. Det är vid såna tillfällen – Frankrike 1789, Ryssland 1917, Iran 1979, Sovjet 1989 … ett folk blir explosivt och lyckas störta det gamla ner i gruset”

Hur Franska revolutionen uppstod har vi alla läst i de svenska historieböckerna, som bjuder på ungefär en likadan analys som Aftonbladets. Men den som vågar fördjupa sig i ämnet kring revolutioner upptäcker att det ofta är ett brett spektrum av individer från olika bakgrunder, med olika skäl, som gör uppror mot tyranneri. I adelsbrev som hittats från franska revolutionen kan man läsa hur individer ur adeln tagit revolutionens sida och självmant upplöst feodalsamhället och dess livegna.

Det är inte arbetarklassen, medelklassen eller överklassen som bedriver den revolution som idag äger rum i Mellanöstern, det är enskilda individer som av olika anledningar vill få slut på tyranneri och diktatur. Bland de som protesterar finns rika, fattiga, kristna, muslimer dvs enskilda individer. Debatten om hur vi på lång sikt ska få fred och demokrati i Mellanöstern skulle må bättre om Aftonbladet kunde hålla sig borta från kollektivism, tafatta klassanalyser och istället se enskilda individer och dess öden. Men det är så klart enklare att dela upp människor i grupper och döma dem därefter och det har Aftonbladet lyckats med ganska bra förut..